Hur man gör henne vill ha dig illa

Han inser att han hade allt detta i dig, en älskarinna och en bästa vän och att han förlorade allt han hade. Det är då han kommer krypande tillbaka, men fram tills dess har du insett hur illa han behandlade dig, hur mycket skit du tog, hur sårad du blev när allt tog slut och att du inte vill vara med om det en gång till. 🤯 Hur man pratar med kvinnor. Om du vill ha en flickvän måste du vänja dig att prata med kvinnor också. Tyvärr är det så. Endast väldigt få människor har tur att få en partner att släppa i knäet. Så den här saken är nästan väsentlig. Ju Mer Du Jagar Honom, Desto Mer Gör Du Dig Själv Illa. 32 mins ago. Evelina Andersson October 21, 2020. HOROSKOP. ... Stella Nilsson October 21, 2020. RELATION. Hur Ofta Bör Man Träffas När Man Precis Börjat Dejta? 10 hours ago. Elsa Larsson October 20, ... 15 tips på hur du får en kille att bli kär i dig: 1. Låt honom känna sig behövd. Du måste förstå att män bara älskar att du behöver dem. Det är en killgrej. Det behöver inte innebära att du är beroende av honom, och det gör dig inte mindre fantastiskt i dig själv. Men igen, om du bara vet hur man gör det utan att se ut som om du plockar upp henne, kommer du att inse hur lätt hela spelet kan vara. Hur man närmar sig en tjej du inte gör vet. Glöm plocka upp linjer, glöm inte att stöta på henne och varenda * smart * flytta du har hört. Recension av Vill ha dig så illa, Gunnar Ardelius. Gunnar Ardelius briljerar med poetiskt språk och läsaren rycks med i hur karaktärena utvecklas. Det är alltid spännande när Gunnar Ardelius släpper en ny bok. Ända sedan hans debutroman 2006 (”Jag behöver dig mer ... Vad innebär de tecken som säger att han vill ha dig och hur tolkar man dom? 1. Han skrattar åt allt du säger. Du kan vara rolig, men ingen är så rolig att man måste skratta åt minsta lilla sak som sägs. Den här killen visar dock diskret att han vill ha dig. Och faktum är att han verkligen tycker att du är rolig.

Kort biografi han skrev 2006

2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2016.03.08 11:59 LadyManderly Internationella kvinnodagen - Historiska svenskor - Eva Ekeblad

Våra knugar har vi rätt bra koll på, likaså Carl von Linné och August Strindberg. Nu är det dags att vigda våra mentala spektrum lite. Det är internationella kvinnodagen, för helvete! Slå dig ned i din badstol på Hyllie badet och läs lite!
Eva De La Gardie, senare Eva Ekeblad är den första kvinnan i Sveriges historia som blev intagen i Vetenskapsakademin, vilket inte är illa sittpinkat med tanke på att det var år 1748 (några år tidigare än porträttet ovan målades). Som namnet antyder kom hon från en släkt med en ganska så lång historia i Sverige, vilket kan vara anledningen till att hon gifte sig med med Riksrådet Claes Claesson Ekeblad. Eftersom hennes man var ganska upptagen (riksråd är, som namnet antyder, rådgivare till riket, alltså kungen) så blev det Eva som fick sköta förvaltandet av de tre gods som de hade mellan sig. Hon gick även till lantbostämmorna där cirka tvåhundra representanter diskuterade var som skedde i godsen och på dessa har hon beskrivits som auktoritär men rättvis (med tidens mått!) och såg med stort ogillande på fogdar som förtryckte allmogen och försvarade dem mot övergrepp så länge de levde upp till sina skyldigheter. "Allenast de göra sin skyldighet" så skulle bönderna alltså ges fan i. Hon kallade senare vissa fogdar till sig och höll räfst och straffade dem som hon tyckte inte skötte sitt jobb.
Här är lite citat om henne skrivna av samtida vittnesmål.
"Stohla (ett av hennes gods) långt agrablare än någon av de andra gårdarna för sin belägenhets skull, för sina commodieteter och för den särdeles ordning, som där regerar.""
"[Hon är] en av de få societetsdamer vars heder ansågs vara obefläckad."
När det började bli snack om att ta in Eva i Vetenskapsakademin för hennes analyser (se nedan) så skrev bland annat riksrådet Nils Palmstierna såhär.
""om icke akademien kunde kalla till ledamöter vittra fruntimmer, vilket ej skall vara obrukeligit i utländska societeter, såsom marquise de Chatelet i Bolongiska akademien. Föreslog fördenskull grevinnan fru Ekeblad, som i anledning av den synnerliga håg hon haver för försöks anställande, ej skulle underlåta att ytterligare giva varjehanda nyttiga rön vid handen".
Den tredje december 1748 så blir Eva intagen i Vetenskapsakademin (för en vetenskaplig redogörelse om hur man gör brännvin av potatis!) som svarade henne uppmanande att hnn (samt 'hela könet') skulle fortsätta sitt vetenskapliga arbete för att förbättra hushållen/godsen och därmed sätta en bild för andra kvinnor att leva sig upp till. Hon deltog aldrig på några av mötena själv men skrevs in från och med 1751 som hedersmedlem, liksom den dåvarande konungen. En sidnotis är att en av de vetenskapsmän som godkände hennes inlägg och propagerade för hennes intagande var Jacob Faggot (barnsligt flin).
Som dåtidens protestantiska merkantilism krävde var hennes uppfinningar i princip baserade på hur nyttigt det kan vara och det var hennes och i princip hela den protestantiska världens tankar när man satte sig ned vid uppfinningsbordet. Bland hennes skapelser finns, som ovan nämnt, brännvin av potatis, perukpuder av potatis (vilket var en stor grej, eftersom det gamla pudret innehåll arsenik!) samt samt hur man producerar potatisstärkelse. Hon tyckte man kunde göra det mesta med potatis och en historia om henne säger att hon hade potatisblommor i sin peruk.
Hon hängde en del med Lovisa Ulrik, dåvarande drottningen av Sverige som mot slutet av sitt liv ansåg att Eva Ekeblad var en av hennes enda två riktiga vänner i Sverige (Lovisa var från Tyskland/Preussen, som så många andra kungligheter i Sverige).
När gubben hennes dog 1771 (hon skulle leva i femton år till) så fick hon Mariedals slott i änkepension att driva helt i sitt eget namn och sålde av några av de andra ägorna som hon och mannen haft tillsammans. Hennes son ärvde Stohla-godset som hon dock förvaltade åt honom eftersom han hade, liksom far sin, en karriär i hovet att ta hand om.
När tronarvingen föddes 1778 så var Eva där och det började diskuteras om hon kunde ta någon viktig roll vid hovet hon också, såsom Överhovmästarinna eller Statsfru. Av det blev det dock inget av eftersom hon snart föll i svår sjukdom och spenderade resten av sitt liv i Stockholm, uppassad av läkare och mot slutet invalidiserad.
Det hindrade henne dock inte från att bli ovän med sin oduliga son (som ville ha mer stålar trots att han inte betalt tillbaka lån som han tagit från henne) eller från att han fester som beskrivs bäst i följande citat: "Här är så mycket unga herrar, så vore inte din mor så gammal som hon är, vet jag inte hur man skulle döma"
Sonen (den enda av sju barn) beskrev senare sin mor ungefär såhär: "hon förde spiran i sitt stora hushåll i det Ekebladska huset".
Som en sidnotis kan det nämnas att det tog 209 år för vetenskapliga akademin att finna ett nytt "vittra fruntimmer", när Lisa Meitner, radioaktivitets- och kärnfysiker år 1951 blev intagen för sina bedrifter (som dessutom var en österrikare).
submitted by LadyManderly to sweden [link] [comments]


2014.03.29 17:44 stf9 Någon annan som misstänker att Diana Nyman ljuger? (Sheraton-skandalen. Varning: långt.)

Så, vi har alla läst om Diana Nyman som tvingades äta frukost i lobbyn på Sheraton i Stockholm eftersom hon hade traditionella finsk-romerska kläder på sig. Eller var det så det gick till egentligen? Jag har läst om fallet de senaste timmarna och börjar luta åt att hennes historia antagligen inte stämmer. För att förtydliga: jag har ingen insider-info, jag vet inget om henne som person, och jag säger mig inte vara säker på min sak. Men om jag skulle satsa en tusenlapp så skulle jag satsa på att hon ljugit ihop hela händelsen.
Här är indicierna som tillsammans gör att jag inte tror på henne:
Ett. Redan första gången jag läste om den tyckte jag att historien var för otrolig för att vara sann. Om det enda hon hade påstått var att personalen till en början antagit att hon inte var gäst och försökt köra ut henne, så hade det låtit trovärdigt. Men att hon även efter att hon visat bevis på att hon var gäst tvingades stanna utanför restaurangen och fått dricka sitt kaffe i lobbyn? Jag tror inte att något femstjärnigt hotell i världen skulle bete sig på ett sådant sätt mot en gäst. Sheraton borde vara vana vid gäster från Myanmar, Niger eller Kuwait, kvinnor med burqa, ortodoxa judar, inuiter, vad helst du vill. Självklart kan de inte öppet diskriminera mot kunder som nog betalat flera tusen kronor för ett rum.
Två. Det finns några alternativa versioner av händelseförloppet som cirkulerar. (Varning för kränkande kommentarer om romer nedan.) På Flashback finns det följande inlägg av "Pruttkudden007":
Ringde åh snackade men en tjejpolare som jobbar på sheraton fick reda på hur det hade gått till.
Zigenaren var med en annan kompis "zigenare" hon hade gått ner i baren och satt sig med resväskor osv vid baren. (ej restaurangen) hon skulle ej äta frukost bara ta en kaffe, dom har bemanning vid frukosten och personen som jobbade blev upptagen med en gäst,då hade ziggen gått in i restaurangen utan att dra sitt kort. personal "gick" ifatt henne för att hon behövde dra kortet i någon maskin dom har där. Inga sura miner ingenting, hon frågade om hon kunde fixa henne en kaffe åt dom, för dom hade ju resväskor osv redan vid baren.. personalen sa att hon gärna kunde fixa dom 2 kaffe, åh det gjorde dom.. ziggen sitter åh dricker sitt kaffe sen checkar dom ut 20 minuter senare, åh då säger hon att hon blivit kränkt till någon i receptionen..
Case closed, ziggen är vidrig oh vill bara ha uppmärksamhet..
och ett annat av "Catastrov" (men detta hävdar Pruttkudde bestämt att det inte stämmer):
Zigenaren hade tydligen försökt komma in till frukosten utan ett nyckelkort, personalen frågade då om hon skulle äta frukost men hon ville endast ha kaffe. Personalen hänvisade då till lobbyn där man även där kan beställa kaffe. Det strulade dock med betalningen och Sheraton bjöd vänligt på kaffet och hon försvann. Zigenaren var lugn och vänlig under hela tiden, men så fort hon gick ut så grät hon ut i media. Detta är från mycket säkra källor.
Zigenare och svensk media i ett nötskal som vanligt.
Och en tredje version på Merit Wagers blogg:
[Det] jag har fått berättat för mig av personal på hotell Sheraton [är] att det inte alls gick till så som det påstås i den högljudda rapporteringen.
Vad som berättas från Sheraton är att den person som skulle stå vid pulpeten vid ingången till frukostmatsalen, inte stod där just vid det tillfälle då den romska kvinnan kom dit. Den anställdas uppgift är att, som på de flesta andra stora hotell, stå vid sin pulpet dels för att hälsa gästerna välkomna till frukostserveringen; dels för att kontrollera om de hade rum eller paket där frukosten ingår. Just vid det aktuella tillfället hade hon, enligt uppgift, gått en bit in i matsalen, kanske för att visa någon annan gäst vägen eller liknande. Men hon var inte långt borta och hastade tillbaka till sin plats när hon såg den aktuella kvinnan som var på väg in. På frågan om ifall kvinnan önskade äta frukost, ska svaret – enligt uppgift från Sheraton – ha varit: ”Nej, jag vill bara ha en kopp kaffe.”
Sheraton har en liten trevlig kaffe- och tebar i lobbyn (där jag för övrigt själv druckit kaffe ett stort antal gånger), där det är betydligt lugnare än i frukostmatsalen på morgonen. Frukost ingick enligt uppgift inte i gästens rumspris och gästen hade sagt att hon bara ville ha en kopp kaffe, varvid frukostvärdinnan (min benämning) visade henne till just den lilla lobbybaren som ligger alldeles intill frukostmatsalen. Allt gick, enligt uppgift från Sheraton, lugnt till och den romska kvinnan gick till lobbybaren, där hon sedan också ska ha fått sällskap av en annan kvinna som redan satt där och drack kaffe.
Nu är självklart inget av dessa tre inlägg en säker källa; alla tre kommer från "någon som känner någon" som jobbar på Sheraton. Det finns dessutom en del skillnader mellan inläggen (vilket i och för sig är väntat, om nu alla tre beskriver andrahandsuppgifter) och en del felaktigheter (t.ex. är det inte sant som Merit Wager skriver, att frukost inte ingick i hennes rumsbokning).
Ändå tycker jag att en tydligare och trovärdigare bild framträder när man läser dessa tre tillsammans. Till exempel att det är Diana Nyman som själv bett om att endast få kaffe, och Pruttkudde och Merit Wager har bägge gemensamt att hon dricker kaffe med en vän i kaffebaren. Här är till och med en väldigt spekulativ tolkning: Antag att Diana Nyman delade sitt enkelrum med en vän, och att de sedan ville äta frukost tillsammans. Eftersom bara en frukost ingick i bokningen så gav Diana Nyman sitt nyckelkort till sin vän och lät henne vänta i lobbyn, varpå hon försökte smita in när frukostvärdinnan var upptagen med annat. Hade hon lyckats, så hade sedan hennes vän kunnat gå in med Nymans nyckelkort; nu när hon misslyckades, så valde hon att skippa frukost och dricka kaffe med sin vän i stället. Detta händelseförlopp passar med flera detaljer i historierna: den mystiska vännen, att Jan Nielsen beskriver det som ett generöst erbjudande som Nyman fick (att hon fick kaffe till två), oklarheten kring om hon hade betalat eller inte.
Dock är det såklart naivt att tänka på dessa som oberoende vittnesmål - det är troligt att de har läst varandras historier innan de gett sin egen. Ändå är det som sagt rimliga indicier.
Tre. Alla tre historierna i förra punkt talar om att det finns en kaffebar i anslutning lobbyn. Även om man inte tror på någon av de tre historierna borde åtminstone detta vara sant, och det förklarar en av de märkligaste detaljerna i Diana Nymans egen berättelse, nämligen att hon skulle tvingas dricka kaffe i lobbyn av alla ställen. Att hon drack kaffe i en kaffebar verkar väldigt mycket troligare. Men då frågar man säg varför hon till DN endast berättade att hon tvingades dricka kaffet i lobbyn? Hon måste ha insett att hon på det sättet fick det hela att framstå som värre än vad det är. Detta påverkar hennes trovärdighet, tycker jag.
Fyra. Hotellets ursäkt. Jan Nielsen skrev detta öppna brev till Diana Nyman:
Bästa Fr. Nyman,
De senaste dagarnas olyckliga händelseutveckling har gjort mig mycket ledsen och jag kontaktar dig för att personligen be om ursäkt å vägnar av Sheraton Stockholm ännu en gång.
Vi ser ytterst allvarligt på det inträffade. Vi vill att du ska veta att vi de senaste dagarna har undersökt händelsen ingående. Vår personal kommer under de närmaste veckorna att åter genomgå fortbildning rörande vår policy för mångfald. Vi försäkrar att det inträffade på intet sätt speglar de principer och värderingar som Sheraton Stockholm Hotel och Sheraton som varumärke tror på och värdesätter så högt.
Som hotell och företag tolererar vi inte någon form av diskriminering. Vi strävar efter att vara branschens riktmärke för mångfald och integration. Vi arbetar hårt för att säkerställa att alla våra gäster, kunder, samarbetspartners och medarbetare värdesätts och respekteras. Vårt hängivna team på Sheraton Stockholm Hotel består av fantastiska medarbetare, representerat av mera än 40 nationaliteter. Denna kultur byggd runt mångfald och accepterande ser vi som nyckeln till vår framgång.
Jag skulle verkligen uppskatta om jag kunde få möjlighet att träffa dig personligen. Det skulle ge oss ett tillfälle att diskutera vårt gemensamma mål; nolltolerans för diskriminering.
Ännu en gång, vänligen acceptera mina ödmjukaste ursäkter för den förlägenhet och det besvär som denna situation har orsakat dig.
Vänliga hälsningar,
Jan Nielsen
Notera att han ingenstans erkänner att någon på hotellet faktiskt skulle ha behandlat henne illa! Och till TT svarar Jan Nielsen så här:
TT: Vad är din uppfattning av vad som hänt?
  • För närvarande har jag inte en definitiv uppfattning. Men vi förstår hur Diana Nyman känner sig och vi vill ursäkta oss för den känslan, säger Jan Nielsen.
Det vill säga, det enda han kan erkänna är att Diana Nyman har en känsla av att ha blivit kränkt, inte att hon faktiskt blivit det. För mig antyder detta starkt att Jan Nielsen efter lite efterforskningar faktiskt inte tror på hennes historia, utan att deras "ursäkt" bara är damage control. Hade Jan Nielsen trott på hennes version borde en eller flera anställda fått sparken direkt -- självklart kan man inte ha personal som beter sig på ett sådant sätt på ett lyxigt hotell -- men nu verkar deras strategi vara att be om ursäkt men inte göra något, och hoppas att det hela glöms bort snart. Det är också rimligt av Sheraton att inte offentligt ifrågasätta hennes berättelse, även om de skulle veta att den inte stämmer. Dels eftersom de vet att det nog är omöjligt att vinna en utdragen debatt i media om vad som egentligen hänt, dels eftersom en sådan debatt bara skulle göra att det blir mer skriverier om skandalen, vilket inte skulle gynna deras varumärke. Därav ursäkten som inte är en ursäkt.
submitted by stf9 to sweden [link] [comments]


Ska man ta bort dåliga videor på sin YouTube kanal? Upphovsrätt  Tillåten användning - YouTube Kvinna i hypnos glömmer hur man tar på sig en kofta på företagsevent Renzel - Rihanna (Official audio) E. Hitler & Luftwaffe - Septemberrunk NYBÖRJARGUIDE - Instagram Stories för nybörjare  LA LINDA ansiktet - äckligt lyrics and music video DULLE2012 SPELAR MED ER! (Kanalmedlemmar) Fortnite Battle Royale

Recension av Vill ha dig så illa, Gunnar Ardelius: Drömmar ...

  1. Ska man ta bort dåliga videor på sin YouTube kanal?
  2. Upphovsrätt Tillåten användning - YouTube
  3. Kvinna i hypnos glömmer hur man tar på sig en kofta på företagsevent
  4. Renzel - Rihanna (Official audio)
  5. E. Hitler & Luftwaffe - Septemberrunk
  6. NYBÖRJARGUIDE - Instagram Stories för nybörjare LA LINDA
  7. ansiktet - äckligt lyrics and music video
  8. DULLE2012 SPELAR MED ER! (Kanalmedlemmar) Fortnite Battle Royale
  9. 'Kan jag göra sex med dig?' - här ofredas kvinnan på nyårsafton
  10. Anis Don Demina - YouTube

Om ni vill göra detta så är jag självklart enormt tacksam!💙 Tänk på att efter 14 dagar så tas den kreatören man har skrivit in bort, så om ni vill fortsätta supporta mig efter 14 ... Om du söker en underhållande föreläsare till en säljkonferens och vill ha en inspirationstalare som också kan motivera säljarna att sälja mer, gör du bäst i att boka hypnotisören Erik ... Vill ha din kyss fast att jag vet det gör för ont ... Vi båda vet hur jävla illa vi gjort oss ... Men när jag hör VICTOR sjunga ut så vill jag va med dig Hur kan man hata någon men ... Då är den här videon för dig! Instagram Sto... Skip navigation ... Hur Man Gör Omslag Till Insta Stories ... Hur du får SWIPE UP funktionen UTAN att ha 10K följare (Instagram ... VILL DU HA EN TOMMY STARSSON DESIGNAD T-SHIRT ... jag gör videor om digital entreprenörskap, och hur man lyckas på Social Media, samt hur man tjänar pengar på det. Min bakgrund är en ... Hur man gör nånting äckligt, baby Ställer inga krav, krav, krav Säger aldrig nej, nej, nej För du vet vad jag vill ha, ha, ha Så du får göra vad du vill med mig Jag ställer inga krav ... Den bästa låten på kassetten 'Hjärndelirium 2000' från 1994, fast låten 'Jobba, Jobba, Jobba' är inte heller dålig. Lyrics: Jag har pengar, jag har bil och villa och båt Gröna ängar har ... YouTubes mål är att ge alla en röst och en väg ut i världen. Läs om vårt varumärke, gemenskapen, jobb och annat. Ja mena de ja säger ja vill ha dig ... Tro mig ja vet ibland Äre svårt Men när man gör fel man säger förlåt Vi bråka bli sams de gör henne kåt Om den här händelsen skulle skett på en mörkare plats skulle något hemskt ha kunnat inträffa. Något som ingen alls vill uppleva.Var försiktig när ni är ute, gå aldrig hem ensam från ...